Fjällhedens fåglar

Vad säger våra data?

Tre olika inventeringsprogram pågår på fjällheden, nämligen fjällhedsytorna K1 och K2 vid Kraipe cirka 20 km SO om Ammarnäs, linjeinventeringar på fjällen runt Ammarnäs samt Raurejaureytan ungefär 11 km V om Ammarnäs. Nedan visar vi lite resultat från de olika programmen. Om metodiken läser du längst ner på sidan, men du kan även läsa Svensson (2006; pdf; 2,8 MB; ny flik).

Fjällhedsytorna

Fågelarterna i våra två provytor (K1 och K2, läs mer nedan) har varierat i antal mellan åren, men med få långsiktiga trender sedan räkningarna började 1964. Totalbilden är således en stabil fågelfauna, i överensstämmelse med den stabila miljö som de lever i. Den talrikaste arten är ängspiplärkan (38%), som efter några goda år på 1960-talet haft en mycket stabil stam. Näst talrikast är lappsparven (26%), som efter en lång period av högre täthet under 1970- och 1980-talen minskat under ganska lång tid ner till några av de lägsta nivåerna hittills i tidsserien. Den tredje vanligaste arten är stenskvättan (7%), en art som minskat mycket kraftigt i södra Sverige, men som klarat sig utmärkt i fjällen. Den artrikaste gruppen är vadarna. Tretton arter har registrerats, men de svarar ändå för bara 19% av antalet par. Bland dessa visar ljungpiparen en långsam beståndsökning medan brushane och enkelbeckasin minskat i antal.

Här nedan följer trenderna för de 22 vanligaste arternas populationsutveckling i fjällhedsytorna K1 + K2. Staplarna anger antalet par ett visst år och den röda linjen är rullande treårsmedelvärden.

Fjällhedslinjerna

På de sex linjerna (läs om metodiken längre ner på sidan) kommer fler arter med än i provytorna eftersom en mycket större yta täcks. I gengäld blir siffrorna mindre exakta, eftersom varje linje bara görs en gång per år.

Här nedan följer trenderna för de xx vanligaste arternas populationsutveckling på våra sex fjällhedslinjer. Staplarna anger antalet individer ett visst år och den röda linjen är rullande treårsmedelvärden.

Linjetaxeringarna visar att flera arter änder blivit mycket vanligare i Ammarnäsområdet, men andra blivit ovanligare. Båda arterna ripa varierar stort i antal med mellan åren, men har sedan 2010 haft jämförelsevis goda populationer. Flera arter vadare ökar i antal, med undantag av brushane, enkelbeckasin och mosnäppa, vilka långsiktigt minskat i antal.  Bland tättingarna finner vi de två vanligaste av alla arter på fjällheden - ängspiplärka och lappsparv. Här finns också några arter som helt heller nästan helt försvunnit från fjällheden - sånglärka, berglärka och snösparv.

Raurejaure

Raurejaureytan (läs mer nedan) har revirkarterats i omgångar med start 1984. Tättingar ("småfåglar") räknas inte. I figurerna nedan markeras år utan inventeringar med mörkblå diamanter/linjer.

Antalet arter av icke-tättingar som bedömts ha revir i området har pendlat mellan 20 och 30 under alla år, oftast har kring 25 arter per år registrerats. Totalt sett har 39 arter noterats med revir i området under inventeringsåren. Antalet noterade revir (häckande par) låg stabilt kring 150 per år under den inledande inventeringsperioden (1984-1995), men var betydligt högre 2005-2015, för att därefter ha minskat igen. De 257 revir som registrerades 2010 är den i särklass högsta noteringen hittills.

För mer info se Svensson (2007; pdf; 3 MB; ny flik).

Här nedan följer några exempel på enskilda arters populationsutveckling i Raurejaureytan. Först ett antal andarter. Andfågelfaunan i området har förändrats under inventeringsåren. Kricka, bläsand och vigg har blivit talrikare medan arter som svärta och bergand i princip har försvunnit från Raurejaure och småvattnen däromkring. Alfågelbeståndet har varit relativt stabilt medan sjöorren tydligt minskat i antal.

Övriga viktiga grupper är ripor, vadare och fjällabb. Riporna varierar ordentligt i antal mellan åren. Ljungpipar- och rödbenebestånden har ökat i antal, dock med en tydlig topp runt 2010. Mosnäppa, kärrsnäppa, enkelbeckasin och smalnäbbad simsnäppa har varit långsiktigt ganska jämna, men har minskat tydligt de senaste åren. Antalet fjällabbar som går till häckning varierar starkt mellan åren, vilket i huvudsak förklaras av den stora variationen i antalet gnagare på fjället.

Mer om projektet

Syfte och historik

Projektet har två huvudsyften. (1) Det skall beskriva fågelfaunans sammansättning inom typiska biotoper på olika nivåer från trädgränsen och upp till den nivå där fågelfaunan börjar bli kraftigt utglesad. I Ammarnästrakten är fågelfaunan mycket gles redan på höjder runt 1000 meter. Endast få arter häckar på större höjder. Alla våra inventeringar ligger inom den lågalpina zonen med tyngdpunkt i dess nedre delar. (2) Årliga inventeringar skall genomföras för att fastställa såväl variationen mellan åren som eventuella långsiktiga trender i fåglarnas antal. Resultaten är avsedda att användas både för grundforskning inom populationsekologin och för tillämpning inom fågelskyddet och miljöövervakningen.

Projektet startade 1964 och har sedan utvidgats i två steg. 1964 upprättades två provytor, vardera en kvadratkilometer stor, på två olika nivåer söder om Kraipe vid Djupfors. Dessa inventeras med revirkartering för att erhålla mycket exakta uppgifter om tätheter och förändringar. 1972 upprättades sex linjetaxeringar om tillsammans 95 km. Dessa linjer täcker vida arealer runt Ammarnäs och syftar till en översiktlig kontroll av alla arter, även de fåtaliga. De inventeras en gång om året. 1984 upprättades en mycket stor (13 kvkm) provyta runt Raurejaure väster om Ammarnäs. Här sker revirkartering på samma sätt som i de två små provytorna för att få så exakta kvantitativa uppgifter som möjligt, men inventeringarna begräsas till enbart icke tättingar (d.v.s. de större och mera lättinventerade arterna). Området innehåller talrika vatten, varför även sjöfåglar kommer med i denna provyta. Inventeringarna genomfördes i en första omgång 1984–1995 och återupptogs för en ny svit av år 2005.

Metodik

Revirkartering

Revirkarteringarna i de två små provytorna i Kraipe utförs med 6–8 noggranna genomgångar av den lägre, rikare ytan (K1) och med 4–5 genomgångar i den högre, fattigare ytan (K2). Varje genomgång utförs av två personer i halva ytan vardera. Varje sådan genomgång tar ca. 4 timmar, d.v.s. åtta timmar per fullständig genomgång. Genomgången är systematisk och heltäckande så att ingen del av ytan ligger mer än 50 m från observatören. För att maximera täckningen varieras rutten från gång till gång. Inventeraren har vid varje genomgång med sig en karta över provytan på vilken alla fågelobservationer registreras. Särskild vikt läggs vid två saker: revirhävdande beteende såsom sång eller varning samt samtidig registrering av grannfåglar för att säkerställa revirgränserna. Samma metod används i den större Raurejaureytan, men inventeringsintensiteten är lägre eftersom alla tättingar med små revir och täta bestånd har uteslutits. Fem besök görs årligen med en sammanlagd tidsåtgång på ca 100 timmar.

Linjetaxering

Linjerna är inte markerade i terrängen utan beskrivna på karta. Det innebär att smärre avvikelser kan förekomma mellan åren, dock högst ca 100 meter i sidled. Detta spelar ingen roll eftersom terrängen är mycket likartad över stora arealer kring linjerna. Start och slutpunkter samt vissa punkter längs linjerna är dock fasta. Längden på varje linje är 19, 18, 16, 15, 15, resp. 12 km, totalt 95 km.

Inventeraren promenerar linjen i långsam takt och registrerar alla fåglar som ses eller hörs, oberoende av på vilket avstånd från linjen. Gånghastigheten varierar obetydligt mellan linjerna beroende på terrängen och fågelrikedomen. Den är i genomsnitt 20 minuter per kilometer. Det innebär att inventeringstiden för en rutt varierar från 4 till över 6 timmar. Till detta kommer tiden för att ta sig till och från rutten samt de pauser man gör. Varje rutt är alltså ett rejält dagsverke.

De flesta år har alla linjer inventerats och alltid minst tre av dem. Dock inventerades inga linjer 1984 och 1999. Inventeringarna genomförs under perioden 15 juni–1 juli, d.v.s. då alla arter har etablerat sig men fortfarande är aktiva med sång och spel. Inventeringarna genomförs under dagtid, vanligen med start på morgonen och avslutning tidigt på eftermiddagen. Tiderna på dagen har tillåtits variera mycket beroende på att man i fjällhedens öppna biotoper har en ganska likartad inventeringseffektivitet under en mycket stor del av dagen, från fyratiden på morgonen till tidig eftermiddag.