Vad säger våra data?

Tre olika inventeringsprogram pågår på fjällheden, nämligen fjällhedsytorna K1 och K2 vid Kraipe c. 20 km SO om Ammarnäs, linjeinventeringar på fjällen runt Ammarnäs samt Raurejaureytan ungefär 11 km V om Ammarnäs. Nedan visar& vi lite resultat från de olika programmen. Om metodiken läser du längst ner på sidan, men du kan även läsa Svensson (2006; pdf; 2,8 MB; ny flik).

Fjällhedsytorna

Fågelarterna i våra två provytor (K1 och K2, läs mer nedan) har varierat i antal mellan åren, men med få långsiktiga trender sedan räkningarna började 1964. Totalbilden är således en stabil fågelfauna, i överensstämmelse med den stabila miljö som de lever i. Den talrikaste arten är ängspiplärkan (38%), som efter några goda år på 1960-talet haft en mycket stabil stam. Näst talrikast är lappsparven (26%), som efter en lång period av högre täthet under 1970- och 1980-talen minskat under ganska lång tid ner till några av de lägsta nivåerna hittills i tidsserien. Den tredje vanligaste arten är stenskvättan (7%), en art som minskat mycket kraftigt i södra Sverige, men som klarat sig utmärkt i fjällen. Den artrikaste gruppen är vadarna. Tretton arter har registrerats, men de svarar ändå för bara 19% av antalet par. Bland dessa visar ljungpiparen en långsam beståndsökning medan brushane och enkelbeckasin minskat i antal.

Här nedan följer trenderna för de 24 vanligaste arternas populationsutveckling i fjällhedsytorna K1 + K2. Staplarna anger antalet par ett visst år och den röda linjen är rullande treårsmedelvärden.

Fjällhedslinjerna

På de sex linjerna (läs mer nedan) kommer fler arter med än i provytorna eftersom en mycket större yta täcks. I gengäld blir siffrorna mindre exakta, eftersom varje linje bara görs en gång per år.

Linjetaxeringarna visar att alfågeln blivit mycket vanligare i Ammarnäsområdet medan berganden blivit fåtaligare. Av riporna tycks dalripan ha en stabil stam om än med stora variationer, medan fjällripan efter många dåliga år i början haft en lång period av ganska goda år men fallit ner till nästan noll 2008. Fjällabben har långsiktigt ökat i antal, men är delvis svårinventerad eftersom många labbar lämnar fjällen tidigt under år med tidiga gnagarkrascher. Kurvan kanske därför mera visar förändringen i antalet häckande (sent stannande par) än den faktiska populationsstorleken. Göken visar märkligt stor variation, som vi inte kan förklara. Linjetaxeringsprojektet håller på att bearbetas för publicering.

Raurejaure

Raurejaureytan (läs mer nedan) har revirkarterats i omgångar med start 1984. Tättingar ("småfåglar") räknas inte. I figurerna nedan markeras år utan inventeringar med mörkblå diamanter/linjer.

Antalet arter som bedömts ha revir i området har varit relativt stabilt under alla år, oftast kring 25 arter per år. Om den lilla tendens till ett ökat artantal som antyds under de allra senaste åren är en gällande trend återstår att se. Totalt sett har 40 arter icke-tättingar noterats med revir i området under inventeringsåren. Antalet noterade revir (häckande par) låg stabilt kring 150 per år under den inledande inventeringsperioden (1984-1995), men har ökat kontinuerligt under de senaste sju åren. De 257 revir som registrerades 2010 är den i särklass högsta noteringen hittills.

För mer info se Svensson (2007; pdf; 3MB; nytt fönster).

Här nedan följer några exempel på enskilda arters populationsutveckling i Raurejaureytan. Först ett antal andarter. Andfågelfaunan i området har förändrats under inventeringsåren. Kricka, bläsand och vigg har blivit talrikare medan arter som svärta och bergand i princip har försvunnit från Raurejaure och småvattnen däromkring. Sjöorre och alfågelbestånden är relativt stabila även om en antydan till minskning finns hos sjöorren och motsvarande antydan till ökning återfinns hos alfågeln.

Övriga viktiga grupper är ripor, vadare och fjällabb. Riporna varierar ordentligt i antal mellan åren, men har båda haft låga antal under de allra senaste åren. Ljungpiparbeståndet har fördubblats från 1980-talet till idag och står bakom en relativt stor del av det ökande totala antalet fågelpar i området. Även rödbenan förefaller öka i antal medan mosnäppan idag inte är riktigt lika talrik som för 20 år sedan. Annars är många vadarbestånd förvånande stabila och i detta område har de minskningar hos brushane och enkelbeckasin som noterats i andra delar inte registrerats. Även kring Raurejaure antyds en ökning av antalet häckande fjällabbar (jämför fjällhedslinjerna ovan) men detta samband påverkas rejält av de svaga åren under seriens inledning där det kan ha varit så att icke häckande par redan lämnat området innan inventeringarna startades.

Mer om projektet

Syfte och historik

Projektet har två huvudsyften. (1) Det skall beskriva fågelfaunans sammansättning inom typiska biotoper på olika nivåer från trädgränsen och upp till den nivå där fågelfaunan börjar bli kraftigt utglesad. I Ammarnästrakten är fågelfaunan mycket gles redan på höjder runt 1000 meter. Endast få arter häckar på större höjder. Alla våra inventeringar ligger inom den lågalpina zonen med tyngdpunkt i dess nedre delar. (2) Årliga inventeringar skall genomföras för att fastställa såväl variationen mellan åren som eventuella långsiktiga trender i fåglarnas antal. Resultaten är avsedda att användas både för grundforskning inom populationsekologin och för tillämpning inom fågelskyddet och miljöövervakningen.

Projektet startade 1964 och har sedan utvidgats i två steg. 1964 upprättades två provytor, vardera en kvadratkilometer stor, på två olika nivåer söder om Kraipe vid Djupfors. Dessa inventeras med revirkartering för att erhålla mycket exakta uppgifter om tätheter och förändringar. 1972 upprättades sex linjetaxeringar om tillsammans 95 km. Dessa linjer täcker vida arealer runt Ammarnäs och syftar till en översiktlig kontroll av alla arter, även de fåtaliga. De inventeras en gång om året. 1984 upprättades en mycket stor (13 kvkm) provyta runt Raurejaure väster om Ammarnäs. Här sker revirkartering på samma sätt som i de två små provytorna för att få så exakta kvantitativa uppgifter som möjligt, men inventeringarna begräsas till enbart icke tättingar (d.v.s. de större och mera lättinventerade arterna). Området innehåller talrika vatten, varför även sjöfåglar kommer med i denna provyta. Inventeringarna genomfördes i en första omgång 1984–1995 och återupptogs för en ny svit av år 2005.

Metodik

Revirkartering

Revirkarteringarna i de två små provytorna i Kraipe utförs med 6–8 noggranna genomgångar av den lägre, rikare ytan (K1) och med 4–5 genomgångar i den högre, fattigare ytan (K2). Varje genomgång utförs av två personer i halva ytan vardera. Varje sådan genomgång tar ca. 4 timmar, d.v.s. åtta timmar per fullständig genomgång. Genomgången är systematisk och heltäckande så att ingen del av ytan ligger mer än 50 m från observatören. För att maximera täckningen varieras rutten från gång till gång. Inventeraren har vid varje genomgång med sig en karta över provytan på vilken alla fågelobservationer registreras. Särskild vikt läggs vid två saker: revirhävdande beteende såsom sång eller varning samt samtidig registrering av grannfåglar för att säkerställa revirgränserna. Samma metod används i den större Raurejaureytan, men inventeringsintensiteten är lägre eftersom alla tättingar med små revir och täta bestånd har uteslutits. Fem besök görs årligen med en sammanlagd tidsåtgång på ca 100 timmar.

Linjetaxering

Linjerna är inte markerade i terrängen utan beskrivna på karta. Det innebär att smärre avvikelser kan förekomma mellan åren, dock högst ca 100 meter i sidled. Detta spelar ingen roll eftersom terrängen är mycket likartad över stora arealer kring linjerna. Start och slutpunkter samt vissa punkter längs linjerna är dock fasta. Längden på varje linje är 19, 18, 16, 15, 15, resp. 12 km, totalt 95 km.

Inventeraren promenerar linjen i långsam takt och registrerar alla fåglar som ses eller hörs, oberoende av på vilket avstånd från linjen. Gånghastigheten varierar obetydligt mellan linjerna beroende på terrängen och fågelrikedomen. Den är i genomsnitt 20 minuter per kilometer. Det innebär att inventeringstiden för en rutt varierar från 4 till över 6 timmar. Till detta kommer tiden för att ta sig till och från rutten samt de pauser man gör. Varje rutt är alltså ett rejält dagsverke.

De flesta år har alla linjer inventerats och alltid minst tre av dem. Dock inventerades inga linjer 1984 och 1999. Inventeringarna genomförs under perioden 15 juni–1 juli, d.v.s. då alla arter har etablerat sig men fortfarande är aktiva med sång och spel. Inventeringarna genomförs under dagtid, vanligen med start på morgonen och avslutning tidigt på eftermiddagen. Tiderna på dagen har tillåtits variera mycket beroende på att man i fjällhedens öppna biotoper har en ganska likartad inventeringseffektivitet under en mycket stor del av dagen, från fyratiden på morgonen till tidig eftermiddag.