Fjällbjörkskogen är jämte fjällheden den vegetation som mest präglar fjällvärlden. En långtidsstudie pågår i fjällbjörkskogen på berget Kaissats sluttning (bilden). Där sträcker sig björkskogen från sjön Tjulträsks strand ända upp till kalfjället. De första 37 årens (1963-1999) resultat finns publicerade i Enemar med flera (2004) (pdf; 2,6 MB; ny flik).

Vad säger våra data?

Antalet fågelarter i våra inventeringar ökade tydligt fram till början av 1990-talet, för att därefter ha minskat långsamt. Antalet par i området har däremot inte förändrats långsiktigt på något tydligt sätt. I genomsnitt har tätheten varit runt 400 par per km². Variationerna mellan åren är däremot betydande, från lägsta täthet år 2000 (196 par) till högsta år 2003 (583 par). Det kan tyckas märkligt att 2000-talet ståtar med både lägsta och högsta notering av alla 56 åren, men nästan lika låga och höga tätheter har registrerats tidigare.

De åtta vanligaste arterna

Skalan visar antal par per km². De två i särklass vanligaste arterna är lövsångare och bergfink. Ingen av dessa arter har någon långsiktigt ökande eller minskande trend.

Bland de mindre vanliga men regelbundet förekommande arterna är trenderna vikande för några och ökande för andra.

Arter med ökande trender

Arter med minskande trender

Mer om projektet

Syfte och historik

Björkskogsinventeringarna vid Tjulträsk ingick från början i ett större sammanhang som initierats av planerna på att reglera Vindelälven och Tjulån för vattenkraftsproduktion. I början av 1960-talet inventerades skogsområden också vid Sorsele och Djupfors. Vattenkraftsutbyggnaderna genomfördes aldrig, men vi fick ändå möjlighet att fortsätta inventeringarna, som dock successivt begränsades till det nuvarande området, som är nio kvadratkilometer stort och ligger mellan Tjulån och Stora Tjulträsk och trädgränsen på fjällen Valle och Gaissatj väster om Ammarnäs.

Projektet startade 1963. Två olika metoder användes, dels revirkartering i små provytor, dels linjetaxering av hela det nio kvadratkilometer stora området. De första åren inventerades, som nämts, några ytterligare provytor, bland annat på berget Ribovardo och nära Djupfors. Det som redovisas här baserar sig dock uteslutande på inventeringarna i kärnområdet. Inom detta område hade provytorna fram till 1973 en något större areal men från och med detta år fanns fyra fasta provytorna med en areal av 42 hektar.

Initialt var inventeringarna rent deskriptiva. Uppdraget var att karaktärisera fågelfaunan i de biotoper som skulle dränkas om vattenmagasin anlades. Så snart det blev klart att inventeringarna skulle kunna bedrivas långsiktigt i de huvudsakligen orörda fjällbjörkskogarna kom nya syften in i bilden, framför allt sådana som rörde vilka faktorer som styr ett fågelsamhälles sammansättning och dynamik, frågeställningar som var påtagligt centrala inom ekologin vid den tidpunkten. Senare byggdes den svenska miljöövervakningen ut under 1980-talet, och naturvårdsverket etablerade många nya områden med fågelinventeringar. Då blev våra inventeringar viktiga även ut denna synvinkel, särskilt viktiga eftersom de redan då pågått i många år och således kunde ge perspektiv bakåt i tiden. I dag spelar inventeringarna också en roll inom länets förvaltning av Vindelfjällens naturreservat. Nationellt utgör de fortfarande en av de mycket få källorna för bedömning av fjällfågelfaunans utveckling, till exempel vid hotbedömningar för rödlistning.

Metodik

För utförlig metodik, se Enemar et al. (2004) (pdf; 2,6 MB; ny flik). Nedan följer en sammanfattning.

Två olika metoder används och resultaten från dessa kombineras till ett täthetsmått:

1. Kartering av främst sjungande hanar under tio besök i fem olika provytor av känd storlek, av vilka de flesta inventerats alla säsonger fram till 1999. Därefter har två av de största ytorna, A4 och A5 inventerats alla år. Karteringsresultaten har tolkats enligt internationellt gällande regler och resultaten motsvarar därmed ungefär antal revir i provytorna.
2. Protokollgång, ett slags linjetaxering som innebär, att man genomkorsar fältarbetsområdet ett antal gånger under det att man antecknar alla hörda sjungande hanar och övriga observationer som antyder förekomsten av en häckning eller ett revir. Protokollgångarna tjänar som ett nödvändigt komplement till provytekarteringarna. Många arter är nämligen så glest förekommande i fjällbjörkskogen att de riskerar att antingen inte alls bli registrerade i provytorna eller endast i så litet antal att informationen om deras förekomst blir för osäker. Alla inventeringar har utförts under juni månad.

Därefter beräknas siffror på fågeltätheten, s.k. härledda täthetsvärden (ungefär motsvarande antal revir/km²). I princip, men starkt förenklat uttryckt, beräknas dessa för varje art genom att man multiplicerar dess andel av totalantalet observationer i protokollgångmaterialet med fågelsamhällets täthet, såsom denna fastställts i provytorna. Den härledda tätheten är ett index, vars främsta värde ligger i att det för alla arter liksom för totalbeståndet kan användas för registrering av ändringarna i tätheten från säsong till säsong.